Hej, jag heter Julien,
jag bor mitt under dig.
Vi har flyttat hit från London,
du kanske har sett mig.

Jag bor här ensam med min mamma,
på två rum och kök.
Blåtiran runt ögat fick jag
när jag spillde ut min mjölk

Här står ett barn med ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre,
och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja, när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.

Ibland så ser jag Julien,
i vita bergens park.
Han ser ut som alla andra,
men jag kan hans fall.

För varje natt så hör jag
hur han gråter utan tröst.
Medan hans mamma super skallen,
utan vett och utan sans.

Här står ett barn med ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre,
och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja, när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.

Ja, jag vet vad jag ska göra.
Nu står han här mitt framför mig
och sträcker ut sin hand.
Han säger ”Please, forgive me I don’t know where to turn to”
Jag säger ”Välkommen in, kom sätt dig här”,
och tar fram telefon.
Och när han somnat still i soffan,
slår jag 112.

Här står ett barn med ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre,
och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja, när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja, när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.

Nu kanske jag får sova,
nu har jag gjort vad jag kan.
Det är en gudagåva,
Att få somna in tryggt.

Kommentera