VERS 1

Jag växte upp på norrmalm, fast Piteversionen
Alltså i en mycket mindre skala broder
Och matsalen på min skolgård tog typ hundra personer
Och det låg på samma plats som där aina tog mig
Allrigt, vad hände sen då?
Plockade upp mickrofonen tvåtusenfem å
skämde ut mig nå gudförbannat
på sättet mina texter höll en usel standard
men jag slipade på stilen, några års träning
blod, svett och slit, har blivit en beast ärligt
vem kunde tro att hajna duden i från pite
skulle kunna tjäna några kronor på musiken
inte jag iallfall för fem år sen
och nu kollar jag på framtiden
och den ser ljus ut
dom hatade förut, men dom hyllar min debut nu
så äpplet som ni biter i smakar säkert surt nu

REFF

Så håll dom uppe ifrån kust till kust
Och låt dom gunga i från väst till öst
Håll dom kvar oavsett vart du kommer från
Ovasett vart du kommer från

X2

VERS 2

Har ett kreativt sinne, måte släppa ut
mina tankar jävlat nu ingen paus ingen vila,
har ett krig innombords, det är kaos måste skriva
men kan inte koncentrera mig, kommer ingenstans
för jag har blivit så disträ, låvar saker
glömmer bort det två sekunder efteråt
fokuserar ba på nästa låt, nästa släpp
finns ingen tid för att hänga läpp
vill inte tivnga fram skit måste kännas rätt
jag måste tänka utanför ramen
försöka tänka utanför staden
å se vart fantasin tar mig
men jag slutar alltid upp på samma gator

REFF

Så håll dom uppe ifrån kust till kust
Och låt dom gunga i från väst till öst
Håll dom kvar oavsett vart du kommer från
Ovasett vart du kommer från

X2

Vers 3

Inget hjärta kan tina fram på en ismånad
man känner ingenting, det rinner krokodiltårar
vi är småstadsfolk, med åren har man vant sig
men kanske därför som man alltid super skallen av sig
jag har vandrat upp och ner för gatorna i sömnen
storgatan blir bara mindre varje gång jag vaknar
jag älskar bara illutionen som min dröm har skapat
men varför klaga dude slutar aldrig jaga drömmen
så jag beskriver mitt liv
som en fågel i en öppen bur som ba vägrar bli fri
palla bli miljonär, vill leva sissådär
några röda glas på fredag ligga misisonär
och de ba så jag är, och jag är medveten
å väjer mina strider väl för jag ser helheten
avundsjuka typer, taggarna utåt till anfall
armbågar sig fram för staden har blivit en ankdam
så låt mig visa vägen
men aldrig fisförnämt ingen nästa i vädret
jag känner kustens vindar hur dom blåser
men tack och lov så har skinnet blivit hårdare med åren
jag ser hur staden blöder samma blod som rinner i mina ådror
men mänskligheten tinar nog sakta men säkert fram med våren
men lugn, norra delen är kvar
och dom funderar säkert hur vi fungerar mentalt
destruktiva tankar sköljs ner i med ett glas
och vi rappar inte på en scen om vi inte ser nå gage

Kommentera